Mobiltelefonens väckarklocka ringer tidigt på lördag morgon, då resten av familjen fortfarande sover. Termosen är fylld med nykokt kaffe, tillsammans med smörgåsar och en bulle läggs allt ner i väskan som annars redan är färdig packad. Framme vid bilen får jag syn på de frusna rutorna, och ett litet leende på läpparna smyger fram. Perfekt väder för orrjakt vid myren, några minusgrader och klart väder. Efter bilfärden tillsammans med min vän, parkeras bilen vid en liten skogsväg och utrustningen töms ur bilen. Väskorna läggs på ryggen, geväret hängandes över axeln och hagelgeväret i händerna. Hagelgevären laddas då vi kommit till skogskanten. Vägen till myren går genom blandskog, där skogsfåglarna trivs. Det är främst orre som finns vid detta område. Framme vid myrkanten, kan vi se att ytan av myren har frusit under natten. Då vi börjar gå på myren, märker vi att den frusna ytan inte riktigt ännu bär vikten av oss och benen går rakt genom. Det är tungt att ta sej fram ytterligare 400meter i terrängen. Det är därför det är så viktigt att inte klä sej för varmt från början, utan istället ha med sej en extra jacka att ta fram vid passplatsen.
Vi har med oss sju sammetsbulvaner som läggs ovanpå topparna på de låga tallarna som växer på myren. Med oss har vi också en robotand med snurrande vingar, som nu är beklädd med en stor svart strumpa för att imitera en orre.
Solen har inte ännu gått upp och vi gör oss redo. Vi häller upp en varm kopp kaffe som vi njuter av tillsammans med en smörgås, medan vi väntar på de första fåglarna.
Ute på myren finns det inte mycket att gömma sej bakom, därför är det bra att försöka smälta in i naturen så gott det går. De små tallarna går att använda som skydd, genom att sitta nära intill dem, för att bryta upp siluetten som skapas av kroppen. Men det viktigaste är att sitta stilla, då fåglarna närmar sig.
Efter ett tag hörs de första orrarna, som flugit in till myren. Jag får syn på några av orrtupparna längre bort ute på myren. Jag tar stöd från den klena tallen och ser genom kikarsiktet, men det är för mycket gräs och växtlighet framför för att kunna skjuta. Fåglarna är ungefär 200meter ifrån oss, vi försöker locka dem närmare. Efter ett tag flyger de upp i de höga tallarna vid myrkanten, dit morgonens första solstrålar börjar lysa och fåglarna kan värma sej efter den kalla natten.
En stund efter att tupparna lämnat myren, kommer en ensam orrhöna flygande rakt ner till sammets bulvanerna. Den är inte mer än 30 meter ifrån oss, men denna morgon avstår vi skott på orrhönor, eftersom jaktklubben har begränsat orrhönorna till en per person under hösten.
Klockan går och vi kan se hur de höga tallarna drar till sej mera fåglar. Avståndet är fortfarande för långt och vi kan inte göra annat än vänta. Efter en stund viskar min vän att det kommer fågel till höger om oss. Långsamt vänder jag huvudet, för att se vad som är på gång. En flock på 15 fåglar närmar sej bulvanerna. Vi gör oss redo och fåglarna flyger på perfekt avstånd och vi skjuter på de yttersta ur flocken. Fåglarna blir skrämda och flyger iväg. Det går miljoner av tankar i mitt huvud, "hur kunde jag missa ett perfekt läge som detta?". Irriterad och frustrerad stiger jag upp och frågar hur det gick för min vän. En orrtupp hade han skjutit och gick fram för att hämta den. Jag har aldrig själv skjutit en skogsfågel och beundrar färgerna på orren. Den mörka svarta färgen som skiftar i lila och grönt, även den breda lyran bake på stjärten är väldigt fin.
Vi satt kvar en stund, i hopp om fler fåglar men inga fåglar kom på skjutavstånd. Solen lyser nu klart på himlen, vi dricker varsin kopp med kaffe igen, innan vi packade ihop grejerna och påbörjade färden tillbaka mot bilen.
Orrjakt vid en stor öppen myr med bulvaner, är väldigt spännande men samtidigt utmanande. Att höra orrspel borta vid myren och se solen gå upp, är något alla borde få uppleva. Denna höst lyckades jag inte att fälla min första skogsfågel, men nästa höst kanske jag har turen med mej och kan skjuta min första skogsfågel.
